VEM HAR ANSVAR FÖR ATT ORDNA EN BEGRAVNING OM INGEN KAN ELLER VILL?
Uppdaterat: 10 sep.
När en person avlider finns det vanligtvis anhöriga eller närstående som tar ansvar för att ordna begravningen. Men vad händer när ingen vill – eller kan – göra det? Det är en fråga som kan bli både juridiskt och etiskt komplicerad. Och i vissa fall får den allvarliga konsekvenser: en avliden person kan bli liggande under lång tid utan att kremeras eller gravsättas. Men vem bär egentligen ansvaret när ingen tar initiativ?
ANHÖRIGA HAR INGEN SKYLDIGHET ATT ORDNA BEGRAVNINGEN
Det är lätt att tänka att ansvaret automatiskt ligger på den avlidnes barn, syskon eller andra närstående. Men så är det inte. I propositionen som ligger till grund för begravningslagstiftningen konstateras att det, bortsett från vissa särskilda situationer, inte finns någon skyldighet för vare sig den person som utsetts att ordna begravningen eller för anhöriga och närstående att göra det. Efterlevande har alltså i första hand en möjlighet och rättighet att själva ordna begravningen – inte en lagstadgad skyldighet. Det här är en viktig utgångspunkt. För det kan faktiskt finnas situationer där anhöriga säger: Jag vill inte ordna begravningen eller Jag kan inte göra det. Vad händer då?
OM INGEN ORDNAR – DÅ HAR KOMMUNEN ETT ANSVAR FÖR BEGRAVNINGEN
Begravningslagen är tydlig på en central punkt. Om den avlidne inte efterlämnar någon som ordnar med gravsättningen, ska gravsättningen ordnas av den kommun där den avlidne senast var folkbokförd. Om personen inte varit folkbokförd i Sverige är det kommunen där dödsfallet inträffade som ansvarar. Kommunen har samtidigt rätt att få ersättning för kostnaderna från dödsboet. Det intressanta är formuleringen: ”om den avlidne inte efterlämnar någon som ordnar med gravsättningen.” Det står alltså inte att det måste saknas anhöriga. Frågan är om det faktiskt finns någon som ordnar begravningen. I förarbetena till lagen uttrycks det också att kommunen ska kunna träda in när det inte finns efterlevande eller när de efterlevande inte vill eller inte kan ombesörja detta.
EN MÅNAD – INTE EN OBEGRÄNSAD VÄNTAN
EN MÅNAD – INTE EN OBEGRÄNSAD VÄNTAN
Det finns också en tydlig tidsgräns i begravningslagen. Stoftet efter en avliden ska kremeras eller gravsättas snarast möjligt och senast en månad efter dödsfallet. Skatteverket kan medge anstånd om det finns särskilda skäl. Om kremering eller gravsättning inte har skett inom den föreskrivna tiden ska Skatteverket undersöka orsaken till dröjsmålet och, om det behövs, underrätta den ansvariga kommunen. Det innebär att det finns en lagstadgad yttersta tidsgräns. Ändå kan det i praktiken uppstå situationer där en avliden person blir liggande betydligt längre än så. Och där uppstår en viktig fråga: Vad händer när ingen faktiskt tar ansvar – trots att lagen anger både vem som ska träda in och när gravsättningen senast ska ske?
NÄR JAKTEN PÅ ANHÖRIGA BLIR VIKTIGARE ÄN SJÄLVA BEGRAVNINGEN
I situationer där ingen ordnar begravningen kan kommunen behöva utreda vilka anhöriga och dödsbodelägare som finns. Det är naturligt att vilja säkerställa att berörda personer är informerade. Men hur långt ska en sådan utredning behöva gå? I materialet som ligger till grund för detta inlägg lyfts frågan om det verkligen är rimligt att göra omfattande släktutredningar när det redan står klart att ingen har ordnat med begravningen och den lagstadgade tidsfristen har passerats – kanske med flera gånger. Det finns en förståelig vilja från kommunens sida att inte göra fel. Men det måste också finnas ett etiskt ansvar för att den avlidne faktiskt får en värdig begravning inom rimlig tid. Att minimera risken för kritik får inte innebära att en avliden människa blir liggande i väntan på att en utredning ska bli färdig.
MEN VAD HÄNDER OM ANHÖRIGA ÄR OENSE?
En annan situation som kan uppstå är att en av dödsbodelägarna vill ordna begravningen medan andra motsätter sig det. Det kan exempelvis handla om oenighet kring vem som ska ordna begravningen eller hur den ska genomföras. Även här finns viktiga rättsliga utgångspunkter. Enligt 18 kap. 1 § ärvdabalken får åtgärder som inte tål att uppskjutas vidtas även om någon dödsbodelägares samtycke inte kan inhämtas. I materialet anges att en begravning bör betraktas som en sådan åtgärd.
Om oenigheten gäller var den avlidne ska gravsättas, finns dessutom en särskild bestämmelse i begravningslagen. Då ska begravningshuvudmannen medla mellan parterna. Begravningshuvudmannen är normalt den församling eller kommun som ansvarar för begravningsverksamheten i området. Medlingen syftar till att försöka nå en överenskommelse mellan de berörda. Det är alltså inte meningen att en konflikt om gravsättningen automatiskt ska leda till att frågan lämnas olöst eller att gravsättningen fördröjs utan begränsning.
Det finns dessutom rättspraxis som innebär att en begravningsbyrå som tar emot en beställning från en dödsbodelägare kan träffa ett bindande avtal med dödsboet. Det har bland annat motiverats med att det skulle vara opraktiskt att kräva att begravningsbyrån först utreder exakt vilka som är dödsbodelägare eller samlar in fullmakter från samtliga. Det betyder inte att alla konflikter är enkla att lösa. Men det visar att en oenighet mellan dödsbodelägare inte nödvändigtvis behöver innebära att begravningen kan skjutas upp hur länge som helst.
NÄR LAGENS INTENTION OCH VERKLIGHETEN INTE MÖTS
Det här är i grunden mer än en juridisk fråga. Det handlar om hur vi som samhälle behandlar människor efter döden. Lagstiftningen ger efterlevande frihet att själva ordna begravningen och ta hänsyn till den avlidnes önskemål. Men lagstiftningen har också en säkerhetsventil: när ingen ordnar med gravsättningen ska kommunen träda in. Det finns alltså en tanke om att ingen ska behöva bli utan gravsättning bara för att det saknas en anhörig som vill eller kan ta ansvar. Därför är det rimligt att ställa frågan om vad som händer i praktiken. Hur kan en person bli liggande i veckor eller månader när lagen säger att kremering eller gravsättning ska ske senast en månad efter dödsfallet? Och kanske ännu viktigare: Vem tar ansvar när alla väntar på att någon annan ska göra det?
ETT VÄRDIGT SLUT BORDE INTE VARA BEROENDE AV VEM SOM ORKAR TA ANSVAR
Ingen ska behöva känna sig tvingad att ordna en begravning för en anhörig. Samtidigt ska ingen avliden behöva bli liggande utan en värdig gravsättning för att anhöriga saknas, inte vill eller inte kan ta ansvar. Det är just därför kommunens ansvar är så viktigt. När ingen annan ordnar med gravsättningen finns det enligt begravningslagen en tydlig ordning för vem som ska träda in. Och när tidsfristen på en månad passerats är det inte längre bara en fråga om att ”vänta och se”. Det finns anledning att diskutera om dagens hantering alltid lever upp till lagens intentioner. För i slutändan handlar det inte bara om administration, dödsbon eller juridik. Det handlar om att även den som har gått bort ska behandlas med värdighet. Det borde inte vara en fråga om vem som vill eller orkar ta ansvar. När ingen gör det måste samhällets ansvar fungera.
Kommentarer